Den stora divergensen

“Vad fan hände 1971?”

Siffror ljuger inte. Diagram har inga ideologiska agendor. Och när man lägger fram den ekonomiska datan från det senaste århundradet är mönstret så tydligt, så omisskännligt, att det kräver avsiktlig blindhet för att ignorera det. Något hände i början av 1970-talet som fundamentalt förändrade den globala ekonomins bana. Datan är skarpast i USA, där dollarns roll som reservvaluta placerade den i epicentrum, men chockvågen nådde varje nation på jorden. Varje mått som betyder något, löner, ojämlikhet, sparande, skuld, levnadskostnader, berättar samma historia med förödande tydlighet.

Före 1971 följdes arbetsproduktivitet och ersättning åt. När arbetare blev effektivare genom bättre verktyg, bättre utbildning och bättre processer, steg deras löner proportionerligt. Detta var inte välgörenhet. Det var det naturliga resultatet av ett monetärt system som, hur ofullkomligt det än var, återspeglade verkligt värdeskapande. Arbetaren som producerade mer tjänade mer. Den stigande tidvattnet lyfte alla båtar.

Efter 1971 skilde sig linjerna åt med hisnande hastighet. Produktiviteten fortsatte att klättra, driven av teknikens obevekliga frammarsch. Men lönerna stagnerade. Vinsterna från all den ökade effektiviteten, från alla de extra timmarna av mänsklig ansträngning som översattes till större produktion, tillföll inte arbetarna som producerade dem utan de som innehade finansiella tillgångar. De nytryckta pengarna flödade uppåt, vilket blåste upp aktiekurser och fastighetsvärden, medan arbetarna som faktiskt skapade välståndet fick betalt i en valuta som köpte mindre för varje år.

Datan om inkomstojämlikhet berättar en tydlig historia. USA erbjuder den tydligaste illustrationen eftersom dess data är den mest detaljerade, men mönstret upprepades över hela den industrialiserade världen. Efter den stora depressionen hände något anmärkningsvärt: inkomstkoncentrationen bland de ultrarika minskade. Medelklassen expanderade. Andelen av nationalinkomsten som flödade till de nedersta 90 procent växte stadigt, decennium efter decennium. Samhällen blev, i ekonomiska termer, mer jämlika. Inte genom omfördelning, utan genom brett delad tillväxt.

Sedan kom 1971, och trenden vände med nästan kirurgisk precision. Den översta 1 procents andel av nationalinkomsten började klättra medan de nedersta 90 procents andel började falla. De högsta inkomsttagarna, de i den 95:e percentilen, fortsatte att se sina inkomster stiga. Men median-och lägre inkomsttagare såg sin reala inkomsttillväxt plana ut. Hårt arbete blev mindre värt. Lojalitet mot en arbetsgivare blev ekonomiskt irrationellt. Det sociala kontrakt som hade hållit ihop medelklassen överallt, från Detroit till Düsseldorf, arbeta hårt, spara klokt, och du kommer att blomstra, upphävdes tyst.

De korrosiva effekterna av penningdevalvering fördelar sig inte slumpmässigt. De drabbar hårdast dem som redan är mest sårbara, vilket vidgar befintliga sociala sprickor längs ras-och könslinjer. Betrakta data om rasbaserad inkomstojämlikhet i USA, där bevisen är mest omfattande dokumenterade. Från slutet av andra världskriget till tidigt 1970-tal minskade klyftan mellan genomsnittliga inkomster för svarta och vita. Verkliga framsteg gjordes, inte tillräckligt snabbt, inte tillräckligt smidigt, men omisskännligt. Sedan, runt 1971, stannade dessa framsteg av. Konvergensen upphörde. Klyftan, som hade minskat i årtionden, frös helt enkelt fast och har sedan dess varit envist motståndskraftig mot varje politisk intervention.

Liknande dynamik utspelade sig överallt där ekonomisk marginalisering fanns: ursprungsbefolkningar i Australien, invandrargrupper i Europa, lägre kaster i Indien. Devalvering skapar inte ojämlikhet, men den fryser den på plats.

Könsdimensionen berättar en parallell historia. Före 1971 kunde en enda inkomst försörja en familj. En far eller en mor kunde arbeta medan den andra föräldern stannade hemma för att uppfostra barn, sköta hushållet och förankra samhället. Efter 1971, när reala löner stagnerade och levnadskostnaderna steg, blev detta arrangemang ekonomiskt omöjligt för de flesta familjer. Kvinnor blev inte bara “befriade” in i arbetslivet, de blev ekonomiskt inkallade. Hushållet med två inkomster blev en nödvändighet, inte ett val. Från USA till Storbritannien, från Japan till Brasilien, blev nationer tvåinkomstekonomier nästan över en natt, och konsekvenserna för familjeliv, barnuppfostran och social sammanhållning var djupgående.

De stigande levnadskostnaderna sedan 1971 är ingen mild sluttning. Det är en vägg. Betrakta en enda datapunkt som fångar absurditeten: en burk Campbells tomatsoppa. I nästan hundra år, genom två världskrig, en global depression och otaliga recessioner, förblev priset på en burk Campbells soppa anmärkningsvärt stabilt på runt tio cent. Sedan, med början i början av 1970-talet, började priset stiga. Idag kostar samma burk mer än en dollar. Soppan har inte förbättrats. Receptet har inte ändrats. Burken är lika stor. Det som ändrades var pengarna.

Varje land har sin egen version av denna historia: den brittiska mjölken, det tyska brödet, det brasilianska riset. Produkten förblir densamma; priset stiger eftersom måttstocken fortsätter att krympa.

Bostäder berättar samma historia, men med långt mer förödande mänskliga konsekvenser. Före 1971 kunde en ung arbetare i nästan vilken industrialiserad nation som helst spara i några år och köpa ett hem. Medianpriset för ett hem var ungefär två till tre gånger medianhushållsinkomsten. Idag har det förhållandet sträckts till åtta, tio, eller till och med femton gånger i städer från New York till London, Sydney till Vancouver, Auckland till München. En hel generation har blivit utestängd från bostadsägande. Inte för att de är latare eller mindre talangfulla än sina föräldrar, utan för att valutorna i vilka deras löner är denominerade systematiskt har devalverats medan tillgångarna de behöver köpa systematiskt har inflaterats.

Olja, mat, utbildning, sjukvård, varje nödvändig kostnad har följt samma bana. Konsumentprisindex, som mäter den totala kostnaden för varor och tjänster, har stigit obevekligt sedan 1971 i ett mönster som är omöjligt att förklara enbart med utbud-och efterfrågefundamenta. Den gemensamma nämnaren i alla dessa sektorer är inte girighet, inte globalisering, inte teknik. Det är pengarna. När du pumpar in biljoner av nyskapade valutaenheter i en ekonomi, oavsett om det är dollar, euro, pund eller yen, måste priserna stiga. Detta är ingen teori. Det är aritmetik.