1971: Dagen då världen lossnade från verkligheten

"Det ordet - tillfälligt - är den dyraste lögnen i finanshistorien."

Om du studerar diagram över långsiktig ekonomisk data, löner, ojämlikhet, skuldnivåer, levnadskostnader, sparande, produktivitet, kommer du att märka något anmärkningsvärt. Nästan alla bryter sina historiska trendlinjer ungefär samtidigt. Linjer som klättrat tillsammans i decennier divergerar plötsligt. Relationer som varit stabila i generationer bryts abrupt. Det är som om en jordbävning skakade den globala ekonomins grundvalar och allt byggt på dessa började skifta och spricka. Det året är 1971.

Före 1971 växte produktivitet och löner i takt. När arbetare blev mer effektiva, när de producerade mer per timme, belönades de med proportionellt högre lön. Detta var intuitivt och reflekterade en grundläggande rättviseprincip: du producerar mer, du tjänar mer. Efter 1971 divergerade dessa linjer kraftigt. Produktiviteten fortsatte stiga, driven av obeveklig teknisk innovation. Men lönerna planade ut. Den genomsnittliga arbetaren producerade mer och mer värde varje år men fick en krympande del av det värdet i utbyte.

För att förstå varför detta hände, varför den moderna ekonomin känns som ett löpband som ökar farten medan vi står kvar, måste vi återvända till dagen då världen ljudlöst lossnade från verkligheten.

I juli 1944, medan andra världskriget närmade sig sitt slut, samlades delegater från 44 allierade nationer på Mount Washington Hotel i Bretton Woods, New Hampshire. Deras uppdrag var monumentalt: designa en ny internationell monetär ordning som skulle förhindra konkurrensdevalveringar och handelskrig som bidragit till depressionen och därmed till själva kriget.

Systemet de skapade var elegant i sin enkelhet. Den amerikanska dollarn skulle fungera som global reservvaluta, ankaret som alla andra valutor skulle knytas till. Men själva dollarn skulle vara förankrad i guld, till en fast kurs av 35 dollar per uns. Alla utländska regeringar kunde lämna in sina överskottsdollar till USA:s finansdepartement och få guld i utbyte, till den garanterade kursen.

Det var en ofullkomlig guldstandard. Medierad via dollarn snarare än direkt via guld. Men det var en standard ändå. Det fanns ett fysiskt ankare. Systemet upprätthöll disciplin. Om USA tryckte för många dollar kunde andra länder enkelt lösa in dem mot guld, vilket tömde de amerikanska valven och tvingade fram finansiell ansvarsutövning.

Ankaret höll i över tjugofem år, och under dessa år upplevde den globala ekonomin enastående tillväxt, stabilitet och brett delad välfärd. Denna ordning är anledningen till att den moderna pengahistorien delvis är en amerikansk historia: dollarn satt i mitten av nätet, och alla andra valutor var bundna till den. Det som hände med dollarn hände, i förlängningen, med världen.

Mot slutet av 1960-talet spenderade USA för mycket. Landet förde Vietnamkriget. En konflikt som slukade enorma mängder män, material och pengar, samtidigt som man byggde välfärdsstaten "Great Society" hemma. Detta var den klassiska "kanoner och smör"-fällan: ett land som försöker föra krig utomlands och finansiera sociala program hemma utan att be sina medborgare betala för något genom skatter. Lösningen, som alltid, var att trycka pengar. USA skapade fler dollar än det hade guld att backa dem med. Och andra länder märkte det.

Frankrike, under president Charles de Gaulle, började aggressivt lösa in sina överskottsdollar mot guld och skickade fartyg över Atlanten för att hämta metallen. Andra länder följde efter. Guldkammarna i Fort Knox började tömmas i en alarmerande takt.

På en söndagskväll den 15 augusti 1971 framträdde president Richard Nixon i nationell television. I ett tal som gick före den populära westernserien Bonanza, valt medvetet för att maximera tittarsiffrorna, meddelade han att USA "tillfälligt" upphörde med att garantera inlösen av dollar mot guld. Det ordet "tillfälligt" är kanske den dyraste lögnen i mänsklighetens finansiella historia. Guldfönstret öppnades aldrig igen. Den tillfälliga upphörelsen blev permanent. Och i denna enda handling förvandlades hela den globala ekonomins monetära arkitektur.

Den där augustikväll blev alla valutor på jorden fiatpengar. För första gången i mänsklighetens historia fungerade hela världen på pengar som inte hade någon fysisk säkerhet alls. Inte delvis säkerhet. Inte bristfällig säkerhet. Ingen säkerhet överhuvudtaget. Pengarna var värda vad regeringarna sa att de var värda, och inget mer. Detta förändrade civilisationens incitamentsstruktur över en natt, på sätt som fortfarande utvecklas mer än femtio år senare.

För det första blev pengar skuld. I det post-1971 fiat-systemet skapas nya pengar när ett lån utfärdas. När en bank beviljar ett lån lånar den inte ut befintliga insättningar, den skapar nya pengar ur ingenting, pengar som endast existerar som en redovisningspost. För att få mer pengar i systemet måste man skapa mer skuld. Evig ekonomisk tillväxt, det imperativ som driver all modern politik, kräver evig skuldexpansion. Detta skapar ett system som är strukturellt beroende av lånande, ett system där avskuldsättning inte bara är smärtsam utan potentiellt katastrofal.

För det andra öppnades produktivitets-och lönegapet som ett sår. Före 1971, när arbetare blev mer produktiva tack vare teknik och processförbättringar, steg deras löner i takt. Produktivitetsvinster delades mellan kapital och arbetskraft. Efter 1971 fortsatte produktiviteten att stiga, men lönerna stannade av. Vinsterna från ökad produktivitet sugs upp av valutas nedvärdering. De nyutskrivna pengarna flödade inte till arbetare utan till dem som ägde tillgångar: aktier, fastigheter, finansiella instrument. De närmast pengapressen blev rikare. De som var beroende av löner hamnade längre efter.

Cantillon-effekten, observationen att de närmast ny penningtillförsel gynnas på bekostnad av de längst bort från den, gick från att vara ett teoretiskt koncept till att bli den definierande egenskapen hos den moderna ekonomin.

Vi är barnen av 1971. Varje ekonomisk frustration vi känner, känslan av att vi arbetar hårdare för mindre, att systemet är riggat, att medelklassen urholkas, spårar tillbaka till den augustikväll då den sista ankaren till verkligheten kapades. Volatiliteten, ojämlikheten, desperationen vi ser idag är ljudet av experimentet som når sina gränser.